imagine

Miss you Jared, my own Hercules

Att skriva är ett intresse för mig och jag skriver flera sidor per dag. Förhand eller på datorn. I mars det här året skrev jag klart min första bok som jag då fått ideén till två år tidigare. Efter det har jag skrivit noveller och liknande, men detta är ett första utkast på en början av en ny vågar jag skriva bok.

Cykelvägen till skolan kändes välbekant, likaså känslan i kroppen.
Runt om mig sken ett vackert vitt ljus i de nyvakna gröna trädtopparna, och ännu en gång tänkte jag för mig själv att jag aldrig sett något vackrare.
Morgonluften kändes behagligt frisk och en skön värme svävade omkring mig och min klänning medan jag cyklade till skolan.
Min skola låg inte längre bort än någon enstaka kilometer så jag tog cykeln till skolan de dagar som vädret tillät mig. Jag bodde nästan ute på landsbygden, och jag älskade det. Jag kunde lätt ta mig in till den lilla folkkära stan som låg centralt i min hemstad.
När jag cyklade in längst allén till skolbyggnaden förundrades jag åter igen av hur vacker skolan var med den stora vita fasaden som hämtad ur en gammal vacker film med morgon ljuset till sin fördel som skapade en tidlös syn.
Jag antog skolan såg ganska snobbig ut för alla de som inte gick där och som istället gick i en skola av tegel med tråkiga benvita klassrum. Skolan kanske hade sin snobbighet också då bara de med riktigt höga poäng kom in där, men det handlade inte om de med mest pengar i området utan om alla de som hade kunskapen att verkligen göra något av sin skoltid.
Min skola hade stora vackra salar med vackra trävirken som insida och den talade om en del av det som skedde i den. Teater, musik, bild, dans och samhällskunskap och natur- linjer var några av de linjer som fanns inne i byggnaden att utforska. Skolandan var som en hemlig klubb. Alla hjälpte varandra att göra sitt yttersta, den bästa syntes och de sämre kämpade utan armbågar för att rankas som en av de bättre. Alla tilläts vara sig själva.
Det var mitt andra år på skolan, mitt andra år av fyra och bara tanken på att lämna skolan gjorde mig sorgsen.
Jag ställde cykeln vid alla de andra cyklarna som redan stod vid cykelställen och gick sedan in genom de stora ytterdörrarna.
Skolan luktade underbart. Atmosfären luktade lyckliga minnen, framgång och alla nya ansikten jag såg direkt när jag kom in gav mig nostalgi minnen från ett år tillbaka. Dagen jag började på Walwersons Academy.
Det hade varit en spännande dag. Jag hade drömt sedan jag var väldigt liten att komma in på teater linjen på den bra rykte hade skolan.
Många av nutidens största skådespelare gick under sina skolår här på teaterlinjen och många av nutidens artister knöt sina kontakter via dom välkända musiklärarna på skolan. Hela skolan var magisk, men vi blev ofta påminda om att slit gav sitt värde. Det var inte alltid lätt att hinna med allt som skulle hinnas i skolan och de som hade privatliv från tidigare blev snabbt av med dom. Man umgicks med dom på skolan, de som likväl som du aldrig hade tid. Den smällen fick man ta, men på långsikt klagade nog ingen på riktigt.
Jag klagade inte. Jag gav mig själv inte rätten att få klaga. Min mamma berättade ofta för mig om vilket slit hon stått ut med för att få in mig på skolan. Slitit hårt för att jag för det första skulle kunna ta teater lektioner och för att sedan ha råd att betala min utbildning på Walwersons. Jag fick ofta skuldkänslor för alla pengar min mamma pratade om att hon lagt ner på mig och mitt hemliga mål och ofta drivkraft var att bli en så känd skådespelare att jag skulle kunna betala tillbaka varenda krona som kostat för min framgång.
Någonstans i bakhuvudet kändes det som att mamma ville ta åt sig äran för vad jag åstadkommit och jag hade försökt tränga bort den tanken och istället tänkt att ”det hade varit omöjligt utan hennes slit på jobbet”. Men i slutändan är det mitt slit, min tid och mitt engagemang som fått mig in på skolan och jag kände mig inte helt frivillig att ge henne chansen att ta all min ära till sin, något jag misstänker hon hoppas på att kunna. Ger jag henne pengarna har hon inte mycket. Men hon kommer alltid ha min kärlek till henne som min mor.
Att jag ens kunde tänka så om min egen mor låter väldigt förrädiskt och elakt. Men relationen mellan mig och min mamma är inte som den ser ut att vara, den illusion vi låter folk se. Jag tror vi båda agerar, kanske var det någonstans där på vägen som jag märkte min talang att gömma mina känslor och spela upp någon annans mer passande karaktär som gjorde min kärlek för skådespeleri så vackert. Jag levde hemma som skådespelerska, inte helt säker på att hon gjorde det men när jag var inne i min dotter roll tog jag in allt som om det vore någon annans liv.
Min pappa var inte mer än pengar för mig. Jag träffade honom aldrig, allt som fanns av honom var en check på en summa pengar till mamma varje månad och då ibland en liten hälsning till mig om han orkat skriva någon. Jag kunde inte riktigt ärligt säga att jag brydde mig, för jag var inte den som gillade att lägga ner tid på människor som inte lade ner tid på mig. Men ibland funderade jag över om inte den där summan pengar var högre än vad mamma brukade säga den var, och att den större summan var en förklaring till att jag kunde gå på min underbara skola. Mamma kanske sa summan var mindre för att framstå sig själv som en ung, stark och målmedveten mamma som gör allt slit i världen för sin dotter.
”Jonathan ska du inte tacka för någonting av den du är Beverlyn” har hon sagt, ”Hans pengar är inte mer än en liten summa som ska hålla dig lite flytande.”
Men för ungefär en och en halv månad sedan, under mitten av sommarlovet fick jag ett brev av pappa, handskrivet och längre än något meddelande jag någonsin fått av pappa. Det stod lite om honom själv och vad han gör nuförtiden. Han hade en karriär som advokat i Kalifornien och ett vackert litet hus vid stranden. Det fanns en bild på huset som han måste ha tagit från uppfarten för man kunde se en halv bil som såg för dyr ut för att han skulle ha så dåligt med pengar att han inte kunde skicka mer än en summa som bara skulle "hålla mig flytande." Det gick inte ihop.
Brevet hade inte betytt så mycket för mig, även fast jag efter den fått en känsla av att det är pappa som gett mig den chansen att kunna gå på min underbara skola. Det var fortfarande mitt slit och mitt engagemang. Det ville jag ingen skulle ta ifrån mig.
Skolan som innan mina nostalgiska minnen börjat tas upp varit ganska folktom märkte jag nu var ganska fylld. Många kramar, leenden och glada berättelser om sommaren ytbyttes mellan de solbrända eleverna. Jag vinkade, kramades och utbytte några snälla ord med de jag mötte om deras snygga solbränna eller nya slingor på vägen till klassrummet.
Att vara tillbaka i skolan igen efter lovet kändes bättre än jag tänkt mig det, och jag visste att jag inte var ensam på skolan att känna just så.

Sebastian svarar på min fråga vad han skall göra av sin fredgaskväll:

S- "Får väll stanna hemma och underhålla mig själv"
A- "Underhålla dig själv..nasty boy.."
S- "Det var inte så jag menar. Min mor är faktist hemma!"

Jag har ett ganska starkt minne från en fredag för två år sedan då jag var på väg till min dåvarande skola. Det hade blivit höst under en natt och det var blött på vägen till skolan från busshållsplatsen på grund av att det hade regnat under natten. Allting såg grått ut omkring mig. Alla de som gick runt mig hade satt på sig sina gråa eller svart höstjackor och vädret var grått och kallt. Jag som utan tanke valt mina vita converse hade nu ett par gråblöta skor och den tunna jackan stängde inte ute blåsten så jag frös och skyndade mot skolan. I mina minst sagt negativa tankar hamnade jag och märkte klumpigt då inte när jag gick rakt in i någon stackare som nästan trillade. Den stackaren blev min första kärlek. Efter att han återfått sin kontroll och balans tittade han på mig och skrattade åt mitt desperata försök att be om ursäkt. Han sa sedan något jag inte längre minns, men jag minns hur jag föll för honom likt löven senare skulle falla ner från träden. Det var min första kärlek. Det var inte komplicerat, det var inte svårt.
Jag minns sedan tiden vi hade tillsammans den hösten. Jag hade inte längre något negativt att säga eller tycka om hösten. Redan dagen efter sken solen på träden och löven, allen från busshållsplatsen till skolan var i färgen orange med inslag av rött.
Dagarna lystes upp av honom och stunderna på fritiden spenderades till stor del med honom.
Det blev många mysiga konversationer över en varm kopp te som slutade i soffan med hans värme bredvid medan vi tittade på en film. På kvällarna kunde vi ligga nära varandra i väntan på att somna och bara hålla om varandra medan vi hörde regnet smattra mot huset. Mot de sista riktigt vackra höst dagarna, när många av löven lagt sig nedanför sitt träd, hade vi ett ”löv krig” på väg hem från skolan. Det började med att jag lade några röda löv innanför hans tröja och snart låg jag närmast begravd under en lövhög.
”Nu får du ge mig en lövhög” sa han med ett stort leende medan han fortsatte att lägga löv ovanpå mig emot mina fnittrande protester.
Jag skrattade.
"Men förstår du inte?” frågade han och log. ”Säg löv hög väldigt utdraget”.
Jag gjorde som han sa men efter flera tydligen misslyckade prestationer sa han det själv, och när han sa det fylldes alla min kropps atomer av honom.
”Löv hög, love hug. Liksom en kram, om du nu älskar mig” sa han men verkade ångra sig när han sagt det. Ville inte sätta krav på mig att bekräfta vår kärlek.
Jag gav honom en lång kram och berättade för honom att jag älskade honom.
Vår kärlek höll tills löven ett år senare föll igen. Nu när jag i presens är stående mitt i höstvädret, singel, kan jag bli varm i kroppen av minnena. Och jag uppskattar hösten lika mycket som jag gjorde under min förälskelse.De varma tonerna och de mysiga stunderna hjälper mig i sinnet mot kylan.