imagine

När filmen började hade jag gåshud och var fruktansvärt nervös. Jag visste att för varje minut av filmen som gick, om destu kortare tid skulle jag vara ute ur biografen. Jag som älskar böckerna hade en vis förhoppning på filmen och det faktum att det inte var samma regissör till denna uppföljare gjorde mig galet skakis. Men, dom gjorde den bra. Början sög, eller mer så för att jag irriterade mig på att familjen Cullen stack ut så mycket mer än vad dom gjorde i twiligt, vilket kändes onödigt. Och okej, det såg super coolt ut när Alice kommer där och hoppar över räcker graciöst som om det inte var något speciellt, men ska dom inte vara diskreta? Sen står dom där och pratar öppet om att dom är vampyrer lixom. Bra tänkt.
Men sedan gav min hjärna upp ungefär ikapp med att Jacob Black tog av sig tröjan. Jag var lätt såld.
Under hela filmen slets mitt hjärta fram och tillbaka mellan om jag ville att hon skulle ge efter för Jakob eller hålla sig till Edward. Det var skillnaden från boken för mig. I boken var jag stenhård på att hon skulle sluta sitt trams om att tro Jacob kunde fylla mer plats i hennes hjärta än som vän, men i filmen så övertalade Jakob mig nästan att hålla på honom. Nu ser jag varför det finns "Team-Edward" vs. "Team-Jacob".
Men när jag gick ifrån bion idag, med ett stort leende på läpparna, kände jag dock inte som jag gjorde för nästan exakt ett år sedan. En enorm åtrå efter Edward Cullen. Inte heller efter Jacob Black även om han allt gjorde att jag svettades i biomörkret (skämt åsides). Nej, jag kände tydligt att det var kärlekshistorien jag var förälskad i och önskade mig själv, men hur skall det gå till? Jag tror desvärre inte inte på varmpyrer eller för den delen varulvar.